marraskuu 2010

7 kampanjer för konsten, Ars-utställningarna 1961-2006

Erik Kruskopf | kirja-arvostelut

1961 arrangerades den första Ars-utställningen i Ateneum i Helsingfors. Sedan dess har sådana stora, internationella utställningar av samtidskonst arrangerats under detta namn med något varierande, ibland ganska långa intervaller. Den åttonde Ars-utställningen är planerad att äga rum våren 2011 i Kiasma.

Heikki Kastemaa har skrivit en historik över de sju första utställningarna. Publikationen är utgiven av Centralarkivet för bildkonst vid Statens konstmuseum, och ger en utmärkt bild av detta arrangemang som blivit en institution i finländskt konstliv. Ars-utställningarna har onekligen haft en stor betydelse för samtidskonsten i Finland, såväl ur publikens som ur konstnärernas synpunkt. Frågan är om bildkonsten under 1900-talet här alls skulle ha utvecklats i den takt och på det sätt som skett utan dessa omfångsrika, ambitiöst genomförda och samtidigt förvånansvärt publikdragande utställningar.

Redan den första Ars-utställningen, hösten 1961, fick snabbt en legendarisk prägel genom att den kom att innebära inkörsporten för informalismen till Finland. Denna form av abstrakt måleri, på utställningen representerad av målare från Spanien, Italien och Frankrike, spred sig som en löpeld bland finländska målare. Även om modevågen blev kortvarig innebar den en viktig omsvängning av konstklimatet i Finland och en breddad acceptans för modernismen, vars väg här dittills varit tämligen törnbeströdd.

Medan denna första Ars-utställning lockade 39 000 besökare – redan det en i den tidens perspektiv rätt betydande siffra – steg besökarantalet vid följande Ars-expo, våren 1969, till drygt det dubbla. Deltagarna representerade nu en mångsidig skara delvis gränsöverskridande konstnärer, i vilkas verk kvaliteter som rörelse och kontext spelade en roll. I den första utställningen hade även finländska konstnärer deltagit; nu var samtliga 60 utställare utlänningar, från olika europeiska länder men också från USA och Japan.

Ett slags ”mellan-Ars” blev utställningen 1974, som tematiskt bands samman av olika aspekter på realism och verklighetsåtergivning. Temat var just då brännande aktuellt – och pulikmässigt tacksamt: 120 000 besökare – men skaran internationella företrädare omfattade bara ett par verkligt inflytelserika konstnärer. För den finländska konsten fick expon kanske sin största betydelse genom att åter en rad inhemska konstnärer inbjudits delta: några av dem kunde här klart hävda sig i den internationella skaran.

Den Ars-utställning som kanske de som varit med från början minns starkast är expon 1983. Dels fanns bland utställarna nu en större skara internationellt väkända samtidskonstnärer än någonsin varken tidigare eller senare, dels kunde utställningen disponera över hela Ateneum-byggnaden, som stod tom i väntan på en grundlig sanering. Stämningen i de lite förfallna salarna var oförglömlig, och konstnärerna hade stora möjligheter att förändra miljöerna i enlighet med sina önskemål. Utställningen kom också att bli ett stort gemombrott för installationer, performancer, videokonst och andra uttryckformer utanför de traditionella metoderna. En häftig debatt uppstod också genom kopplingen till sponsorskap inom affärslivet; alla tidigare Ars-utställningar hade klarat sig ekoniskt bra och de ekonomiska garanternas – främst statens – anslag hade knappt behövt användas. Nu såg också affärslivet i kulturlivet en nisch för sin tidigare mest till idrott riktade sponsorverksamhet. Målsättningen, 150 000 betalande besökare, uppnåddes också galant: tack vare en förlängning av den ursprungligen planerade utställningstiden steg siffran till 180 000.

När Ateneumbyggnaden väl var restaurerad och ombyggd kunde ännu den följande Ars-expon ordnas där. Denna, den femte i ordningen, ägde rum våren 1995, och hade till tema ”Privat/Offentligt”. Mest uppmärksamhet väckte å ena sidan avdelningen för virtuell verklighet med dess satsning på datorkonst och videospel – där tekniken tyvärr ofta fallerade – och å den andra vissa för sensationspressen tacksamma installationer med provokativa ingredienser. Totalt fick denna utställning en större uppmärksamhet i massamedia – också i utländsk press – än de tidigare, rent av så stor att den främst tack vare grundliga presentationer i tv rent av ansågs ha inverkat menligt på besökarskarorna. Siffran stannade vid 140 000, en god bit från de 200 000 som sponsorer och arrangörer ställt upp som mål. Arrangör var denna gång det nybildade Museet för samtidskonst, som utställningen i många avseenden gjorde propaganda för. Byggandet av det nya huset för detta museum, Kiasma, inleddes också följande år.

De två följande Ars-utställningarna ägde rum i det nybyggda museet. Genom att de ingick som delar i det nya museets program, som även i övrigt var ägnat samtidskonstens nationella och internationella manifestationer, framstår de inte på samma sätt som separata, självständiga evenemang som de tidigare i raden. Till den förändrade bilden bidrog också att man nu effektivt utnyttjade de nya lokalernas möjligheter till kompletterande program. Kiasmas teatersal och föreläsningsutrymmen användes flitigt, och särskilt utställningen 2006 hade ett sidoprogram som räckte till för evenemang praktiskt taget varje dag.

Mottagandet av Ars 01 påverkades i viss mån av att utställningen sammanföll med den stora uppståndelsen efter terrorattacken mot World Trade Center i New York, samtidigt som konstnärsurvalet präglades av en betoning på det utomeuropeiska: strävan var att olika kulturformer skulle bringas tillsammans, vilket man betonade genom att kalla utställningens tema ”Det tredje rummet”. Ett tema som gav rum för mångahanda sidospår om bl.a. globaliseringens och immigrationens betydelse för konsten. Ett problem visade det sig vara att en av ustställningens sponsorer var dagstidningen Helsingin Sanomat, som skötte sin sponsorandel genom att publicera inte mindre än 43 texter om utställningen, både före och under dess gång. Detta torde ha medverkat till att den inhemska kritikbevakningen från andra håll minskade avsevärt i förhållande till de tidigare Ars-utställningarna.

Utställningens insmältning i Kiasmas utställningsprogram blev ännu tydligare 2006, då redan existensen av det nya museet var ett tecken på att den specifika funktionen trätt i bakgrunden: finländskt konstliv stod inte mera utanför den internationella konstscenen. Men än ansågs Ars-institutionen ha en uppgift: att spegla hur konstlivet förändras såväl i de egna knutarna som långt ute i den allt mer globaliserade världen. ”Kanske Herakleitos träffade kärnan i nutidskonsten när han konstaterade att allting flyter och endast förändringen är beständig”, avslutar Kastemaa sin Ars-historik.

Som uppslagsbok är skriften förträfflig: här finns samlade alla nödvändiga data om de sju Ars-utställningarna med besökarantal, deltagande konstnärer, arrangörer, kuratorer med mera. Men Kastemaa diskuterar med ett klart personligt tonfall också tematiken, planeringsarbetet och inte minst mottagandet; därmed blir skriften också ett läsvärt bidrag till granskningen av konstkritikens och konstpolitikens vägar i Finland under ett halvsekel.

Text • Erik Kruskopf

Foto • © Statens konstmuseum/Centralarkivet för bildkonst/Jenni Nurminen

Kommentoi